Dagen tar sin början med en promenad från Fridhemplan till centralstationen eftersom tunnelbanan hade spårfel som tarvade banarbete med ersättningsbussar som slutprodukt.
Dagen handlade om olika tågfärder till Uppsala och även samma mängd returer. Hade en åttavagnars konstellation som kröntes med en manövervagn i söder. Tåget kom från Hagalund utan tidsspillan, jag tar plats för avfärd i loket.
Fjärren ringer strax innan avfärd för att meddela dagens andra promenad: spårspring i Solnatunneln kryddat med poliseftersökning och tågköer.
Efter en lång stund får vi plötsligt grönt i signalen och vi lämnar spår tre bakom oss, samtidigt som ett dalatåg. Vi får dock utfartssignal först, med tillhörande förmaning om siktfart genom tunneln.
Ingen tunnelflanör kunde dock skönjas så färdens hastighet kunde ökas för att sedan ankomma Uppsala strax innan samma tågs avgångstid söderut. Tämligen fullt på plattformen, fredag trots allt..
Avgår, inte alltför sent, mot Stockholm igen.
Manövervagnen går lika schmoooth som alltid med samma skräckslagna gungande över växeln i Skavstaby, jag ankommer Cst rättidigt.
Gör ordnung på manövervagnen och tar en promenad bort till loket igen för nästa varv på samma tåg. Denna gång skulle tåget turas mot Hallsberg vid ankomsten till Uppsala.
Ingen tunnelpromenadförlust i tidhållningen denna gång, vi avgår i rätt tid.
I Solnatunneln var det inget polistillslag denna gång, dock fick jag ett huvudbrytarfrånslag. Fel-Indikerings-Systemet rapporterar om diverse överströmmar i kritiska system som givit en frånslagen omriktare. Denna ville inte vara med trots idoga kvitteringar så jag ringde snabbt fjärren för att meddela min intention att stanna, helst innan något annat pajade som antagligen skulle medföra en ovillkorlig nödbroms. Eftersom omriktaren levererar ström till kompressorn, bland andra manicker, så befann sig plötsligt en deadline på felsökningen. Tågvärmen, elmatningen till vagnarna och manövervagnen, var även den åff-lajn vilket satte sin egen, kortare deadline. Bokstavligen, eftersom vagnarnas batterier bara har en viss kapacitet. När batteriet är dött släpper dörrförregling såväl som att belysningen samt högtalarutropen fallerar. Pratar lite med ombordarna, pratar lite i högtalarna, pratar en hel del med driftstöd, pratar säkert en massa med mig själv. Loket fortsätter envist att vara dött, trots en mängd Macgyverknep och allt prat. Telefonen ringer konstant. Fordonstelefonen ringer även den konstant men pratar även i mun på sig själv när ombordarnas utrop bryter in i de redan svårt fragmenterade konversationerna.
Det går upp för mig att situationen är på väg söderut, och detta utan att ha rullat en meter.
Vi står precis jämte plattformen i Ulriksdal, folk på plattformen tittar och pekar på folk i tåget medans folk i pendeltåg svishar tätt förbi folket som nu sitter i mitt tåg, precis jämte plattformen.
Jag känner i maggropen (alternativt jämte maggropen, nånstans i mjälten kanske) att den spontana evakueringen närmar sig ett faktum, detta definitivt med stormsteg. Hur man än drar det. Jag bestämde mig för att hoppa hajen, ringde fjärren.
En blankett tjugoåtta senare står jag i gruset på spår U2 och applicerar mina kontaktdon. Får telefonen att sluta ringa mig en stund så jag själv kan kontakta min ombordansvarige för att bekräfta dennes kontaktdonsapplicering.
Halva tågets belysning har redan gett upp och en mängd resenärer bekräftar att dom inte hört ett dyft om evakueringen, på ett varierande argt tillika förståeligt sätt.
Hjälper resenärerna ned i makadamet så gott det går, lyfter väskor och barnvagnar så gott det går. Hjälper upp dom på plattformen. Det var väldigt länge sedan jag blev så kliven på som denna dag.
Ådrar mig ont i ryggen, ett snyggt blåmärke på vänsterhanden samt ett knä som nog aldrig kommer att förlåta mig igen. Tåget tömdes på strax under fyrtiofem minuter. Ingen gjorde sig illa, vad jag vet (bortsett från mig då, som vanligt). Uppspåret 2 lämnades tillbaka till fjärrens försorg strax samtidigt som hjälploket anlände och kopplades till mot manövervagnen. Jag gjorde flera samtal för att säkerställa att mina resenärer skulle komma till sina slutdestinationer, sedan släpades tåget söderut. Fjärren ville inte ha ett dött lok någonstans i närheten av vare sig stockholm central eller norra bantorget (märkligt sånt där) så dom lade rött jämte hagalundsdepån medans tänkarmössorna togs fram. Jag hade väl tänkt klart alt. hade slut på tankar för dagen (SR?) så jag tog en promenad ut till lokstallet, shnodde en fin Rc3:a och växlade ut till det ledsna loket som kopplades till. Och från. Det haltande ekipaget togs över av jourföraren, jag tog resterande tåg ned till centralen. Nu krönt av ett fint lingon-blåbär-lok istället för AFM7.

En promenad till, denna gång upp till basen.
Jag hade nog gjort tillräcklig skada för dagen och blev satt, besegrad, på avbytarbänken.

Samtidigt, hemma, skedde en spårändring av annat slag när banarbetet övergick till kvävningsrisk. Tsm tillika skyddsombud Mamma var dock kvickt där med §6.7-fingrarna..

Snart var dagen till ända. Gick till jobbet nångång mitt på dan, kommer sluta nångång mitt på natten. En stor mängd Uppsalavarv avklarade, med extrautrop angående domdär bussarna som genade mot Bålsta. Det dära banarbetet som blev påkommet strax efter den sista minuten var mitt i handlingen. Plus ett för trafikverket, eller möjligen en såndär löjlig liten blåvit tummen-upp som en annan socio-sajt utrycker sitt (ditt?) Gillande med..
 Det lilla kaffe/wasamackeståndet precis invid bommarna i Märsta blev ett välutnyttjat om än kort tillhåll där man fick extraseconds på kaffemissbruket som räckte fram till infsi myrbacken, minst..
Ännu ett banarbete, denna gång i Karlberg, såg till att man blev konstant sen. Både till och från Uppsala..
Dagens sista jobb var en X2:a, försenad pga. sina handikappade liftar. Den rullade in på spår tio och blev avfurnerad på samma plats. Drog ut den mot bagarhund, rundade hörnet efter tunneln. En trio av arga, blinkande slutlyktor tornade upp sig. Alldeles för nära. Jag fick en ordentlig jag-har-kört-mot-rött - noja tätt ackompanjerat av en shitt-majbritt-jag-kommer-smälla-med-dendär-tokfula-veolida-sextiotalsvagnen! Lade på en saftig broms samtidigt som jag mentalt försökte komma ihåg några röda signaler som nyligen sagt svisch (motsv.).
Inga påkomdes (saol?), spåret ledde in till vänster och upp jämse med veolidatåget.

Mitt tåg skulle sedan ut till heltågshallen där städpersonalen började rycka i dörrarna innan jag ens stannat och även medans jag väntade de 15 sekunderna på att de bakre spårspärrarna skulle fällas så jag kunde dra in rumpan bakom dvärgen.
  I suckarnas gång, en lång korridor på styltor mellan nyss nämnda hall och den där andra hallen jag alltid glömmer namnet på där vi avisar fordon (inte det som imm-igrationsverket pysslar med, nog för att det finns en och annan X40 som borde synas av den myndigheten.. Många tårtor där, må du tro..), hade nån kopplat en bandspelare (motsv.) Till en liten del av P.A.-systemet och spelade en massa märkliga ljud. Inte alls irriterande klockan halv-satan-natt.. I den lilla foajén ut mot ulriksdal var det ett annat spår som gick i alldeles för hög volym. Nån sorts naturliv på LSD (då menar jag inte Leksand). Detta var inte heller särskilt irriterande för någon som precis spenderat strax över tolv timmar på jobbet..
Näh, ledig imorgon. (inlägget säger 2345, jag säger nåt annat..)

Betraktelser från Dala-natt-jobbet:
Man åker till jobbet lagom till att få trängas med de kontorsnissar som gått all-in på AW:t
Man får alltid vänta på det där nattåget som bara är "fem" sent.
Man får alltid köra en X40 som har något eller några "blinkande orange" fel i DDU = hejdå mörkerseende. Välkommen näthinnekramp.
Man får även alltid köra en dito som har sin FM-antenn direktkopplad mot jorddonet. Perfekt mottagning, om man gillar vitt brus..
Man får oftast någon form av kritik från Uppsalaresenärerna, via ombordaren.
Man är oftast ganska pigg, om man lyckats konsumera sin kroppsvikt i kaffe.
Men frugans sockerkaka gjorde all skillnad, ankom Cst tidigt och vid god vigör!

Dagens gråssuggeräjs påbörjas med ett försenat götetåg som hade fått ett lok snott/bortplockad i Hallsberg. Dock najs att få köra en Rc3, även om resan endast går till Hgl.

Efter en avsnäsning från en annars trevlig fjärrorist stod jag åter på en plattform på Cst, dagens första gråsugga levererad.

 
Dagens andra sugga rullade in på elvan, jag tog plats.. Ett slangbrott på spolarleveranssystemet gjorde om tåget från en gråsugga till en gigantisk super-soaker som skickade illaluktande vätska både hit o dit.

En del av det hamnade förvisso på frontrutan så föraren slapp bli onöjd, denna gång..

 
Arboga var sig likt, regnet gjorde en eventuell promenad mindre intressant. Mörkret som lägrat sig hjälpte mig att bestämma en rast ombord på suggan istället, suck..
I folkesta beslöt en liten kanin att förfölja en karriär som plogsynare. En kort men intensiv karriär.
Vindrutetorkaren på kvällens X40 var nog besläktad med Kristina Lugn. Den åkte lite försiktigt över vindrutan för att ibland, lite irrationellt men med eftertryck, stanna mitt i synfältet. Irriterande är nog ett bra ord.
Kvällens sista batalj är den ökända X40-multen till Uppsala där jag skulle dra isär dom i U och köra den bakre till Hgl igen..

Imorgon Senare ikväll ska jag ha Dalarejset, huga..

Första veckan efter arbetsfri månad avklarad.

maj gadd va slut man kan vara..

Idag? Linköping som terminerade och även kulminerade i nån sorts felparkering i Hgl.

..och en sömnig pendel/tunnelfärd hem.. darnit..

fan, var det idag eller igår jag körde på en sketstor uggla?

Nej, bloggandet har inte upphört, jag har haft strax över fullt upp med att jonglera bajsblöjor, trasiga X40 och andra prylar ett tag nu.

Så fort jag vant mig med detta återuppstår bloggeriet..

En s.k Släpa skulle denna dag släpas iväg till lokverkstaden i Örebro. Två st. Rc stod multade och redo för avfärd på ett närbelägen B-spår, termosen var välfylld.

Dock framkom det tidigt att det saknades fordon? En stackars B10 stod bredvid en hop flong nya reginor på spår trettiosex och ville ha sjuts till samma ställe.. En stunds åkande både sick och sack, sedan var även denna vagn tillkopplad och bromsprovad.

Fick mig en kort visning i SJ:s nya storfordon, maj gadd vilket rymdskepp! Förstaklassen såg verkligen bekväm ut, må jag säga. Sen var det det här med den saknade korglutningen då..

Näe hugaligen, jag drog mig tillbaka till mitt tre fordon starka lokdragna med Rc3:an i täten!

Efter alla manövrer på bangården var man nu rejält försenad och det smögs iväg försiktigt för att inte skrämma upp flocken X55 på spåret bredvid.
I Söö var signalen ställd i stopp och tkl lyckades inte ändra detta med utfallet blankett 21 och ett strategiskt stopp strax efter plattformen. Framför är en uppförsbacke, en sväng och en röd signal. Däremellan är även en s.k nollsektion, en snutt kontaktledning utan varken sill, strömming eller spänning. just denna signal blir därför lite intressant att passera mot stopp eftersom att en för låg hastighet in genererar ett stopp mitt på nollsektionen med en pinsam och generellt tveksam backmanöver tillbaka igen för förnyat försök (lossa bromsarna och rulla). En för hög hastighet in genererar ett ATC-ingrepp med samma slutresultat. Jag skrev min tjugoetta och tog rejäl sats, sedan lade jag mig på bromsen något för att lura grålådan något så jag kunde passera signalen med lagom mak. Signalen därefter var även den i stopp och lagom tills jag grävt fram numret till Norrköpingsfjärren slog den om till grönvitt. Sedan passerades en mängd små mjölkpallar för att till sist ankomma infarten till CV-spåren i Örebero.

Möttes upp av en trevlig herre i orange svid som även övertog växlingssättet. Satte mig i gul-klisterlapps-avdelningen på en gråsugga och åkte hem, dagens arbete?

Segheten i dagens arbete var påtaglig. Inte ens en bomkrypande kille i Knivsta kunde lätta upp stämningen. Han saknade tröja, försökte stoiskt att uthärda tyfonen utan att hålla för öronen. Saknade antagligen mer än bara tröjan..

När merparten av alla uppsalavarv var avklarade var även tre, jag repeterar, tre evakueringstermosar uppdruckna! Det gjordes vissa förklarande utrop om varför tåget sällan kom ända fram till Uppsala utan stannade halvvägs in på spår fyra, till omborderiets glädje. Det sista varvet kryddades med den av seden ofta, desvärre, uppdykande spårspringaren. Denna gång ringde dock fjärren för att förvarna och jag tog det väldigt försiktigt förbi Häggvik.

Har haft en rätt lugn period nu, ur ett (av andra människor, mind you) självmordsperspektiv och ville inte klippa nån stackare sådär sent på både arbetsdag och humör. En favohandledare löste av det sista tåget, jag begav mig ned till tok-tunnelbanan för en smått lördagsaktigt kaotisk hemfärd. Urk för fyra varv på U på en lördag_.